Victoria Benedictsson som författare

Förord om Victoria som författare	av Birgitta Åkesson
Victoria Benedictsson drömde i unga år om att bli konstnär. Benedictsson ville till Konstakademien i Stockholm och var beredd att själv bekosta utbildningen. Men efter dispyter med sin far Thure Bruzelius och församlingens kyrkoherde Gustaf Dahlberg grusades alla förhoppningar om att få komma till Stockholm. Vad som inspirerade till yrket som författare står inte klart, men bland det äldsta materialet som ﬁnns bevarat från Victorias tonårstid, ser man en ung kvinna med förmåga att så väl kunna skriva som att rimma. Redan 1876 ﬁck hon i Sydsvenska Dagbladet publicerat en följetongsroman under pseudonymen Tardif. Romanen som ﬁck namnet Sirenen utspelades i ett postkontor i småstadsmiljö. Likheterna med Victorias eget liv som postmästarfru i Hörby är slående. Under 1880-talet var det naturalism och realism som var det nya idealet. Det var sanningen om människorna man ville förmedla – allt ifrån personporträtt till relationer. Det krävde studier av verkligheten. Victoria Benedictsson anammade den nya inriktningen med stor frenesi och förde själv studier av både sig själv och sina nära och kära för att kunna skriva så sant som möjligt. Det var under sjukdomsåren i början av 1880-talet, då Victoria var sängliggande i en benhinneinﬂammation, som studierna av andra verkligen tog fart. I stora kontorsböcker antecknade hon ﬂitigt samtal, personporträtt och mycket annat som skulle bli underlag i hennes författande. Arbetsböckerna ﬁck namnet Stora boken. Många anser att detta är Victorias dagböcker, men ska förmodligen i första hand ses som arbetsböcker. Den nyinﬂyttade prästsonen Axel Lundegård blev efter hand en nära författarkollega och kamrat. Både ville slå igenom som författare. Det var Axel som skötte kontakterna med förläggarna på plats i Stockholm, samtidigt som de båda bedömde varandras manus. När samarbetet var som intensivast färdades deras manus på tåget mellan Hörby och Stockholm i skytteltraﬁk.	Victoria och Axel skydde inget när de arbetade i den realistiska andan. Att Hörbyborna blev rasande när de kände igen sig i böckerna var inget de hade förståelse för. Konﬂikterna blev därför också många. Victoria Benedictsson skrev under manlig pseudonym och kallade sig Ernst Ahlgren. Hon debuterade 1884 med novellsamlingen Från Skåne. För eftervärlden är hon mest känd genom sina två romaner Pengar och Fru Marianne. Den förstnämnda låg, utifrån tidens idéer, mer i tiden än den senare. Fru Marianne ansågs av bröderna Brandes på tok för moralisk och utan verklighetsförankring. Endast några månader innan Victoria Benedictssons tragiska bortgång blev hon Sveriges första kvinna att erhålla Svenska Akademins understöd. Benedictsson var endast verksam som etablerad författare under fyra år. Hon har till eftervärlden lämnat ett oerhört rikt material. I sitt testamente testamenterade hon alla texter till Axel Lundegård. Man kan säga att samarbetet fortsatte efter hennes tragiska självmord. Axel skrev färdigt hennes manuskript och gav ut dem. Romanen Modern kom ut bara några månader efter Victorias död. Här nedan följer en presentation av Victoria Benedictssons publikationer. En del kan läsas som förstautgåva, medan andra illustreras med bilder ur släkten Benedictssons privatsamling. Det är många gånger svårt att få tag på förstautgåvor och vi vill gärna uppmana de som vill, och har tillgång till förstautgåvor ur Benedictssons produktion, att bidra med inskannade bilder på omslaget. Du kan även läsa denna text som PDF-dokumnt

Till snabblänkarna om Victorias författarskap	Tillbaka till Victoriasidan

Fredrika Limnell

Steget in bland Sveriges författare och andra kulturpersonligheter tog Victoria Benedictsson vintern 1885-1886. Det var då hon reste till Stockholm efter en inbjudan från Soﬁe Adlersparre. Adlersparre var aktiv inom kvinnorörelsen och som kvinnlig författare var Victoria av intresse.
I kretsen kring Adlersparre fanns bl. a. den likasinnade Fredrika Limnell. Det var hemma hos Aldersparre som Victoria stiftade bekantskap med Limnell. Av Victoria Benedictssons dagboksanteckning framgår det att Fredrika Limnell fann Benedictsson synnerligen intressant när hon skrev att Limnell ”lade vantarna på henne”.
Väl hemma i Hörby tog de äktenskapliga problemen åter vid och Victoria var fast besluten att hyra den dubblett som fanns i det egna hemmet. Där skulle hon få arbetsro som författare och där skulle hon kunna bo för sig själva. Victoria fick sin vilja igenom och 1886 inredde hon själv sina rum.
I samma veva kom ett anonymt ekonomiskt bidrag henne tillhanda. Pengarna var avsedda för att kunna inköpa skrivbord och annat, sådant som hon behövde för att kunna utöva sitt yrke. I tron om att det var Ellen Key som ställt upp för henne ekonomiskt skrev hon och tackade för pengarna. Men av Ellen fick hon veta att det var Fredrika Limnell som så vänligt hjälpt henne.

I sin glädje skrev Victoria tillbaka till Ellen Key:
Är det så, då är jag förtjust, - jubelförtjust. Hvilka kära husgudar skola icke stå på hyllorna och vänta på mig, när jag kommer hem!
Jag reser den första April. Allt är klart till dess, hoppas jag.
Ditt bref gjorde mig glad, så glad. Jag drömmer om en snäll menniska, jag vill inte veta
hvem, - någon som du skall ta i famn å mina vägnar, så vida det icke är opassande.
Böcker, det är hvida ro; varma, menskliga böcker, det är nya vänner; och man är säker på att de alltid bli trogna.
Jag kände det som solen började skina, - en riktigt klar och vacker höstsol, nästan
som om våren

Den 24 juli skrev Victoria Benedictsson till Fredrika Limnell: … Nu skola dessa mina önskningar bli verklighet. Ni kan tänka er om jag jublar! Strax kunde jag inte ens fatta att någon sänkt mig allt detta, som jag åstundat så ifrigt.… Först småningom dagades det i medvetandet, och nu är jag på det klara: Jag skall icke sitta mellan fyra tomma väggar och skrifva min ”Fru Marianne”, jag skall ha skrifbord och chäslong, varma mattor för vintern och hamptygsgardiner för mitt fönster. Med ett ord: jag skall bli ägare af ett riktigt hemtreﬂigt litet författarnäste…

Fredrika Limnell gjorde det möjligt för Victoria Benedictsson att inreda sitt egna ”författarnäste”.

Victorias handskrivna brev till Ellen Key.
Klicka på sidan så blir den läsbar.

Från Skåne	Novellsamlingen från Skåne, 1884

Victoria Benedictsson debuterade med novellsamlingen ”Från Skåne” 1884. Under pseudonymen Ernst Ahlgren tog hon nu på allvar steget mot ett erkännande som författare. ”Från Skåne” innehåller totalt sexton noveller. Det är en brokig samling folklivsskildringar baserade på Victorias livserfarenheter. Förmågan att med skarpsinne skriva ner situationer ur vardagen påstod hon att hon fått av en poliskonstapel. Hur det låg till med den saken är emellertid oviss. Någon poliskonstapel står inte att finna i källmaterialet. Däremot ser man tydligt Victorias intresse för ”studier ur verkliga livet” i den första delen av ”Stora boken” och i hennes Annotationsalmanackor från sjukdomsåren. Här finns t ex repliker, ofta på dialekt, nertecknade och små berättelser.	Samtidigt med debuten 1884 tog hon kontakt med Axel Lundegård, prästsonen i Hörby. Hon föreslog då ett samarbete dem emellan, ett samarbete som skulle vara ända fram till Victorias död i juli 1888. Det var också Axel som fick det första exemplaret av ”Från Skåne”. Det var i början av juni 1884 som han fick den med sig från Victorias lilla bokhandel. Recensionerna som sedan följde var i positiva ordalag. ”Från Skåne” sågs även av Georg Brandes som ett av Victoria Benedictssons bästa verk. Margrethe Ekström, Victorias äldsta syster, var en av dem som fick ett dedicerat exemplar av ”Från Skåne”. Victoria skrev: ”Till Margrethe Ekström med tacksam tillgifvenhet från förf. på omslaget. Boken ägs idag av släkten Benedictsson.


Boken i sin helhet kan läsas på Litteraturbanken: Läs mer här.	Från Skåne, innehåller novellerna: En realist. En omvändelseberättelse. En kris. Koketten. Far och son. En musikafton. Kritik. Eva. En studie. Folkvännen. Förlust. Mor Märtha. Jeppa. Sorg. Giftermål på besparing. Gamle-Ola.


I Axel Lundegårds utgåva från år 1900 finns flera illustrationer som vi här nedan ger prov på.
Illustrationerna till boken "Från Skåne" är gjorda av den kände konstnären Carl Aspelin. Karl Johan Vilhelm Louis Aspelin, född 23 september 1857 i Dädesjö, Småland, död 1932 i Lund var en svensk bildkonstnär och tecknare. Han målade och tecknade porträtt, interiörer och landskap. Karl Aspelin studerade vid Konstakademien i Stockholm, och sedan i Paris och Köpenhamn. Då han återvände till hemlandet efter studierna bosatte han sig i för gott i Kivik. Karl Aspelin var en genremålare som sedan blev impressionist. Han samlade vänner och kollegor från Konstakademin och Konstnärsförbundet omkring sig i Villa Solbacken med utsikt över Hanöbukten och ateljé i tidstypisk stil. "Kiviksskolan", Österlens första konstnärskollektiv, blev mycket omtalad. Aspelin var även verksam som pastellmålare och tecknare, bland annat illustrerade han flera av Henrik Wranérs berättelser. Fakta om Karl Aspelin är hämtad från Svenska Wikipedia.	"Sorg" ur "Från Skåne" utgiven 1900 av Axel Lundegård.


"En kris" ur "Från Skåne" utgiven 1900 av Axel Lundegård.	"En studie" ur "Från Skåne" utgiven 1900 av Axel Lundegård.


"Folkvännen" ur "Från Skåne" utgiven 1900 av Axel Lundegård.	"Förlust" ur "Från Skåne" utgiven 1900 av Axel Lundegård.


"Jeppa" ur "Från Skåne" utgiven 1900 av Axel Lundegård.	"Gamle-Ola" ur "Från Skåne" utgiven 1900 av Axel Lundegård.
"Giftermål på besparing" ur "Från Skåne" utgiven 1900 av Axel Lundegård.	"En musikafton" ur "Från Skåne" utgiven 1900 av Axel Lundegård. "Far och son" ur "Från Skåne" utgiven 1900 av Axel Lundegård.


"Koketten" ur "Från Skåne" utgiven 1900 av Axel Lundegård.	"Kritik" ur "Från Skåne" utgiven 1900 av Axel Lundegård.


"Mor Märtha" ur "Från Skåne" utgiven 1900 av Axel Lundegård.	"Mor Märtha" ur "Från Skåne" utgiven 1900 av Axel Lundegård.

Till snabblänkarna om Victorias författarskap	Tillbaka till Victoriasidan

Fru Marianne	Midsommar 1887

Victoria Benedictssons roman Fru Marianne kom ut på bokmarknaden strax innan midsommar 1887. Den fick överlag positiva recensioner, men sågs av bröderna Brandes som en Dameroman med ett allt för moraliskt tema. I berättelsen figurerar de tre huvudpersonerna Marianne, Pål och Börje i ett triangeldrama. Marianne trivs inte i äktenskapet med Börje. När så hans vän Pål kommer på besök till gården fattar Marianne och Pål tycke för varandra. Men istället för att låta Marianne och Börje upplösa sitt äktenskap återvänder Marianne till honom och anpassar sig efterhand till livet som hustru till en storbonde. Utifrån tidens syn på den ”fria kärleken” kunde recensionen av bröderna Brandes inte bli annat än negativ. Mottagandet av boken blev en katastrof Victoria Benedictsson. Det var genom Fru Marianne som hon ville vinna Georg Brandes gillande, både som författare och kvinna. Fru Marianne var hennes livsverk. Hemma i Hörby gick hon ut i skogen med revolvern i sin hand. Revolvern provsköts i syfte att ta både sitt och Georg Brandes liv. Med revolvern i väskan åkte hon över till Köpenhamn för att träffa Brandes. Det finns en unik möjlighet att följa hela skrivproceduren med romanen Fru Marianne och efterföljande reaktioner i Victoria Benedictsson efterlämnade material. Det ges emellertid ingen möjlighet att här gå in på detaljerna här, men Birgitta Åkesson har utförligt beskrivet händelseförloppet i In till döden trött. Victoria Benedictsson var nyss hemkommen från Paris när hon påbörjade att signera friexemplar. Ett av exemplaren var till Victorias mor Helene Sophia Finérus. Släkten Benedictsson har idag den boken i sin ägo och det är den boken som syns på bilden. På omslagets framsida har Victoria Benedictsson skrivit, i vad vi får förmoda, som ren plikt: Till min Mor med tack för allt hvad hon varit för mig. Boken gick vidare i arv till Victorias egen dotter Hilma Benedictsson.	Läs Fru Marianne här. på Litteraturbanken.

Till snabblänkarna om Victorias författarskap	Tillbaka till Victoriasidan

Pengar	Färdig i februari 1885 för utgivning

Den 16 oktober 1884 antecknade Victoria Benedictsson i sin Annotationsalmanacka att hon var färdig med sista kapitlet till novellen ”Pengar”. Manuskriptet skickades till Axel Lundegård i Stockholm. Fyra dagar senare låg det på redaktören Frans von Schéeles bord. Omdömet var överlag positivt och i ett brev till Axel delgav hon Schéeles brev därom. (se nedan brevutdrag) Därpå följde några månader av korrekturläsning och hela boken blev färdig i februari 1885. I mars fick Victoria veta att Fritze ville förlägga boken. ”Pengar” är förmodligen den bok som de flesta är bekanta med ur Victoria Benedictssons produktion. Den läses fortfarande, analyseras och ingår som kurslitteratur.	Boken handlar om Selma Berg, den unga flickan som gifter sig med den mycket äldre mannen Pål Kristersson, en välbärgad man. I novellen går Benedictsson hårt åt den tidens äktenskapslagar och kvinnosyn. För den som är bekant med Victoria Benedictssons eget liv och situation är det inte svårt att se att hon hämtat inspiration till ”Pengar” ur sitt eget liv. Det ﬁnns likheter både med Selmas krossade konstnärsdrömmar som Victorias äktenskapet med postmästare Benedictsson. Äktenskapet var en katastrof och samma år som ”Pengar” kom ut (1885), hade hon en uppgörelse med maken om att det skulle råda frihet dem emellan och att hon skulle försörja sig själv. ”Pengar” är ett typexempel på den litteratur som kom ut under 1880-talet. I realismens anda skydde man inte att skriva om ämnen som chockerade. Man ville väcka debatt. Kvinnans roll i samhället tillhörde de större debattämnena.
Novellen ”Pengar” finns tillgänglig att läsa i Litteraturbanken. Klicka Här.


	Originalbrevet där Victoria delger Axel Lundegård Schéeles omdöme av ”Pengar”. Du kan läsa brevutdraget här nedan eller klicka på PDF-ikonen om du tycker det är bättre att läsa på ett "A4" © Brevutdraget är tolkat och renskrivit av Birgitta Åkesson.

Nedan följer Frans von Schéeles omdöme av ”Pengar”, så som han skrev det i ett brev den 16 jan 1885 till Victoria Benedictsson. ”Om de 5 första kapitlena af ”Pengar” säger S–e. Uppsala d.16 Jan. Jag har nu läst manuskriptet och vill skrifva derom, medan intrycket är friskt. Det är i mitt tycke ett ypperligt arbete. Jag har sida för sidan känt, huru sant innehållet är. Det var blott en enda gång, som jag tviﬂade något: går en sådan der siratlig prest upp på en sextonårig ﬂickas kammare, sedan hon gått och lagt sig? – och – – hvarför ger han henne hundra kronor? – Mig förefaller icke den der scenen fullt naturlig. Och så upprepas den ju på sätt och vis genom jästmannens 300! – De pengar, hon skall erbjuda Axel kunde hon ju sjelf så småningom sparat ihop? Sängkammarscenen kommer naturligtvis att stöta ”de pryda”, men de stötas nog af hela boken tendens ändå. Mig har den ej stött, lika litet som Lindormssagan, som är vida otäckare (sedan man fått sängkammarscenen såsom bakgrund). Jag kan ej se, huru ni skulle kunna taga bort de scenerna. Jag tycker tvärtom, att ni behandlat det verderstyggliga ämnet så delikat, som det varit möjligt, – så mycket blott antydande, som det låtit sig göra, då ju saken ändå nödvändigt måste sägas. För mig är det en hjertepunkt i boken. Låt stå! I stilistiskt hänseende har jag under läsningen ett par gånger velat anmärka, att förf:s framträder för direkt; – att ni karaktäriserat genom reﬂexioner (t.ex. Axel) i stället för, att låta personerna genom sina ord och handlingar karaktärisera sig sjelfva.	Nå, det der märker endast den, som vant sig att ge akt på den litterära tekniken; för den stora publiken är detta kanske till och med en förtjenst, då åtskilligt der igenom blir lättfattligare, men det är en konstnärlig brist, det är min åsigt. Språket stöter mitt uppsvenska öra emellanåt; det är en del uttryck, som i mitt öra låter såsom provinsialismer, – en del t. ex. simpla (t.ex. ”arbetstaska”). Men det der är något af en författareindividualitet, och jag är ej fullt säker på, att en omarbetning i det hänseende vore önskvärd. Om berättelsens titel kan jag ej ha någon bestämd mening, innan jag läst den hel och hållen. ”Pengar” förefaller mig bättre än ”Penningar”. –”Pengar är i mitt tycke en ypperlig boktitel, blott den verkligen betecknar boken hufvudtanke. Det var icke vackert af er att börja ert bref af d.5te med beskyllningar mot mig för ett ”artigtlitet hån”. Jag har icke förtjenat den. Med mitt tal om att ni vuxit er litterära Mentor öfver hufvudet, menade jag allvar, – hvarken smicker eller hån. Jag sade det för att angifva, hvarför jag så länge negligerat korrespondensen med er. Sedan ni blifvit offentligt känd, allmänt uppburen författare, äro de tjenster, jag kan göra er, så små, att min tid och mina krafter bättre kunna behöfvas på annat håll. Någon ”Mentor” kan jag icke vara för er, – om jag någonsin det kunnat. Med nöje skall jag förmedla försäljningen till någon förläggare af ”Pengar”. Ni säger, att ni för detta arbete måste ha ”ordentligt betaldt”. Hvarför, förstår jag. Men hvad anser ni vara ”ordentligt betaldt”? Det måste ni säga mig. Jag har intet mått att gå efter. – Skall jag försöka skaffa er en dansk öfversättare och förläggare, samtidigt med den svenska upplagan? Och så innesluter jag Lundegårds porträtt af Ernst Ahlgens person, motseende att få mitt konterfej i återbyte. Lundegårds bref ville jag gerna ha åter, sedan ni läst det. Välkommen snart med slutet af ”Pengar”, hvarefter jag längtar med den intresserade läsarens otålighet.” © Brevutdraget är tolkat och renskrivit av Birgitta Åkesson.

Till snabblänkarna om Victorias författarskap	Tillbaka till Victoriasidan

Fairbrooks krögare och Blåstrumpa	Känslorna svallar på "fint folk" i Hörby

Den lilla novellen ”Fairbrooks krögare” författade Victoria Benedictsson i bästa realistiska anda och, får man anta, i vredesmod över Hörbyborna. Handlingen utspelar sig på ett gästis och likheterna med Hörby gästis gick inte att ta fel på, åtminstone inte för de Hörbybor som ofta tillbringade sin lediga tid där. Novellen kom ut i slutet av 1886. Det rådde minst sagt tumult i Hörby när novellen kom till deras kännedom. I Victorias Annotationsalmanacka kan man läsa ”Hörby i uppror för Fairbooks krögare… Hörbyborna hotade att slå kryckorna av mig om jag kommer ut i byn, !så stor är förbittringen över Fairbooks krögare”. Förbittringen var så stor att 19 av stadens herrar samlades på gästis till toddykonselj för att avhandla ”frågan Ernst Ahlgren”. Victorias styvson Uno var vittne till sammankomsten, men fick vi det tillfället inte reda på vad man tänkt för åtgärd i frågan. Några veckor senare fick man svaret. Det var då Victorias styvdotter Matti af Geijerstam skrev till sin blivande make Karl af Geijerstam:	”Kan du tänka i lördags utkom här en smädeskrift i byn som heter "Fairbrooks blåstrumpa "som ett genmäle till" Krögaren som de uppfattat den, har lupit som en löpeld genom alla husena från herrskapen till tjenstefolket. Något så uselt, groft, oförskämdt kan man svårligen tänka sig men det är riktig mat för detta präktiga folk. De läsa den med den största förtjusning o titta efter mer o tycka att den är så härligt qvick. Ja Karl det är inte roligt att vara ibland sådant folk, man blir så dålig sjelf…” (Matti till Karl 18/2 1887, brev i LUB). Författaren till smädeskriften var anonym. Staffan Benedictsson har misstankar om att det var en släkting till Victoria som skrev den, A.F Samsioe. Victoria menade emellertid i ett brev till Matti att: ”Om en svala fält ned en smula smuts på mig skulle det ej gjort annan verkan än detta: jag småler, och med två fingrar knäpper jag bort hvad det lilla djuret släppt ned på mig". (Matti till Karl 18/2 1887, brev i LUB) Fairbrooks krögare publicerades i Svea 1887. Här ger vi möjligheten att läsa både den, och Fairbrooks blåstrumpa, i första utgåva.

Klicka på PDF-symbolen för att läsa boken. Filen är på hela 6,47 MB, men för tillfälligt finns ingen mindre fil. Vi byter ut den så snart vi får möjlighet till detta. Hela boken är avfotograferad sedan länge, långt innan att datorn ens var född. Vi skall försöka få till en moderna skanning, som gör läsbarheten bättre och filen mindre. Men tills vidare finns den dock här som ett PDF-dokument för de som är intresserade. Med hjälp av programmets förstoringsglas fungerar det att läsa.	Klicka på miniatyrsidorna ovan för att läsa boken. Filen är på 2,65 MB

Till snabblänkarna om Victorias författarskap	Tillbaka till Victoriasidan

Berättelser och utkast	Utgivning 1888
Det material som Victoria Benedictsson efterlämnade till Axel Lundegård var på alla sätt omfattande. Endast några månader efter hennes död påbörjade han arbetet med att ge ut hennes texter. Han gav ut dem som samlingar där både nya och redan utgivna texter ingick. Redan i oktober 1888 låg ”Berättelser och utkast” på bokhandelsdisken. Publikationen innehåller 14 noveller, varav de fyra sista var helt nya för läsaren. Bland dessa är novellen ”Ur mörkret” den som än i våra dagar läses med störst intresse. Många menar att handlingen speglar Victorias förhållande till sin egen far Thure Bruzelius och hans förakt mot henne när hon växer upp som kvinna. Axel Lundegård. Läs mer om honom här.	Förutom ”Ur mörkret” innehåller ”Berättelser och utkast” följande noveller: Lifsleda I väntrummet Cedergren gör en sexa i qväll En grobian Historien om en näsduk Fairbrooks krögare I kupén Falaska Tre Från skilda håll: 1. Efter torgdagen 2. Från Ramlösa 3. Hednatur 4. Från Malmö 5. I folkstugan Ludde En baldams historia Ett önskningsmål ”Berättelser och utkast” finns att läsa på Litteraturbanken.




Till snabblänkarna om Victorias författarskap	Tillbaka till Victoriasidan

Final	”Final” är ett drama i tre akter från 1885

Texten är hämtad direkt ur ”Brevväxlingen mellan Victoria Benedictsson och Axel Lundegård volym II 1885”. Red. Bert Åkesson och Birgitta Åkesson 2013, GML-förlag. Bert Åkesson har författat kapitlet om ”Final”.
”Final” är ett drama i tre akter från 1885. Enligt instruktionerna i början av dramat utspelar sig allt under tre dagar i maj i en svensk landsortsstad. Dramat är något, vid denna tid, så ovanligt som ett samarbete mellan två författare, Victoria Benedictsson och Axel Lundegård. Vem som skrivit vad och hur de utmejslat sina karaktärer är hart när omöjligt att utröna. Eftersom vi vet att de båda i stor utsträckning använde sin omgivning och händelser nära dem för sina karaktärer, kan man emellertid dra vissa slutsatser. En av huvudkaraktärerna, bankdirektör Hugo Bruhn, har begåvats med samma tveksamma karaktär som Frans Oscar Nilsson, den anställde i Skandinaviska Enskilda bankens filialkontor i Hörby som 1884 förskingrade ett antal tusen kronor, vilket direkt hade återverkningar på det Benedictssonska hushållet. Turerna kring detta har Victoria Benedictsson kunnat följa på nära håll. Hugos tappra hustru Betty, länge överseende med Hugos många snedsprång, har nog till stora delar fallit på Benedictssons lott. Den tredje huvudkaraktären, unga Saima Rönne, uppvaktas av herr Bruhn och instrueras av denna hur hon ska spela en roll som älskarinna i en teaterpjäs. Av dylika övningar kunde Axel Lundegård ösa ur sitt minne efter de repetitioner han deltagit i med Anna Nordqvist i Hörby för ett ”sällskapsspektakel” där de spelat ett älskande par. Karl Rönne, Saimas bror, är en medicinstuderande som, enligt Axel Danielsson har till uppgift att ”gå omkring på scenen och säga kvickheter och sanningar”, men han är endast ”en skugga av doktor Relling i Vildanden”. Danielsson är övertygad om att Karl är herr Lundegårds egen skapelse. Tre unga damer, i synnerhet fröken Sandgren som förfäktar den ”sanna kärleken” och inte det sorts äktenskap som Bruhns ingått, är propagandistiskt inplacerade för att säga ”sanningen” om äktenskapet. Deras repliker kan vem som helst av författarna ha skrivit. Dramat får en hastig upplösning när lagens långa arm är på väg att gripa bankdirektören, efter att denne inte klarat av att skjuta sig själv. Bruhns ord kring detta faller sålunda: ”Jag är inte rädd. Men när jag lyfte revolvern kom det för mig, hur det skulle vara att sikta fel. – Om jag inte sprängde hjärnan, endast splittrade och förödde! Och finge vänta på döden!” I detta tillskrivs bankdirektören samma tankar som Victoria Benedictsson själv hade när hon med pistol i hand tvekade inför att ta sitt eget liv. Det var inte döden hon fruktade, utan rädslan att misslyckas och dess konsekvenser för egen del. Benedictsson kunde i lugn och ro fundera över detta scenario. Att direktör Bruhn skulle få dessa tankar i en plötsligt uppkommen situation, förefaller sökt. De trovärdiga alternativen är att visa mod, skjuta och behålla hedern eller att inte våga skjuta och för alltid förföljas av skammen.	Pjäsens väg till scenen Efter att ha påbörjats i maj eller juni är dramat ännu i slutet av juli inte klar. Den 24 augusti är åtminstone första akten klar. Det vet vi, ty då läser Lundegård den för teaterdirektören August Lindberg. Den 2 september är pjäsen färdigskriven. I början på oktober har Ernst Lundqvist, litteratör vid de kungliga teatrarna, läst pjäsen, och den har inte fallit honom i smaken. Efter detta gör man ett försök på den danska sidan sundet, men med samma resultat. Axel Lundegård skriver i slutet av oktober till förläggare Häggström, beredd att förlägga den på egen risk, så att man kan skicka den ”hvart man vill”. I slutet av november skriver Benedictsson att hon varit hos Gustaf af Geijerstam och presenterat ”Final”. Huruvida författarna själv fått stå för tryckkostnaderna vet vi inte. Mottagandet blev ljummet, och författarna porträtteras mindre smickrande i en satirisk ”julpolska” i tidningen Budkavlen. Urpremiär Efter sju sorger och åtta bedrövelser får ändå ”Final” sin urpremiär på Kungliga Dramatiska Teatern i Stockholm den 29 november 1888. Det har alltså tagit tre år sedan färdigställandet, och Victoria Benedictsson är inte längre i livet, när dramat spelas upp för teaterpubliken. Stycket ska då ha genomgått en revision av Lundegård, men någon sådan kan recensenten för Stockholms Dagblad, Claes Lundin, inte förmärka. © Bert Åkesson Boken kan läsas i sin helhet på Litteraturbanken. Läs här.

Till snabblänkarna om Victorias författarskap	Tillbaka till Victoriasidan

Folklif och småberättelser	Utgavs på hösten 1887

”Folklif och småberättelser” kom ut samma år som ”Fru Marianne”, d.v.s. på hösten 1887. Boken, var liksom debuten ”Från Skåne”, en samling noveller med i huvudsak folklivstema. ”Folklif och småberättelser” består av 14 noveller. Några av dem, ”Vid sotsängen”, ”Förbrytarblod” och ”Medan kaffet kokar” skrev Victoria Benedictsson i Stockholms skärgård. Efter den nedgörande kritiken av ”Fru Marianne” bjöds Victoria till skärgården för att vila upp sig hemma hos författaren Gustaf af Geijerstam och hans hustru Nennie. Vilan uteblev emellertid och Victoria fortsatte med sitt författande inspirerad av att få arbeta sida vid sida med Gustaf af Geijerstam. Att novellen ”Förbrytarblod” kom till just vid den här tidpunkten är ingen slump. Den bygger på natten som Victoria genomled i svår ångest och ilska på hotell Leopold i Köpenhamn efter kritiken av ”Fru Marianne”, natten då hon var beredd att ta både sitt eget och Georg Brandes liv. Handlingen flyttade hon emellertid till en skånsk höskulle där drängen Per är den hånade och bespottade och pigan Anna den hånfulla. Per sitter och väntar på sin älskade Anna. Per genomlider nattens kval och när väl Anna dyker upp drar han sin kniv och avslutar hennes liv, vilket han inte ångrar. Novellsamlingen ”Folklif och småberättelser” recenserades positivt av Georg Brandes.
För den som vill läsa ”Förbrytarblod” som förstautgåva, har vi här gjort den tillgänglig som en PDF. 5,16 MB. Vill du läsa den mer bekvämt, klicka här och leta upp sidan 28 i PDF-filen (sidan 51 i boken)..	”Folklif och småberättelser kan läsas här.

Till snabblänkarna om Victorias författarskap	Tillbaka till Victoriasidan

Efterskörd	Utgavs 1890

1890 gav Axel Lundegård åter ut en samling texter ur Victoria Benedictsson efterlämnade material. Samlingen fick titeln ”Efterskörd” och innehåller sammanlagt nio noveller och två pjäser. Bland pjäserna är ”I telefon” den som rönt störst uppmärksamhet. Den spelas än i våra dagar. Urpremiären skedde på Kungliga Dramatiska Teatern i Stockholm den 7 mars 1887. På Dramawebben kan man både läsa pjäsen och höra Ellen Hartman i rollen som Siri. Hartman hade huvudrollen 1887. Läs och hör Här. Ellen Hartman i pjäsen ”I telefon” 1887. Foto Gösta Florman. Stockholm.	Boken ovan på fotot är en gåva från Victorias styvson Uno till någon i familjen. Detta exemplar ägs av släkten Benedictsson.
Förutom ”I telefon” innehåller ”Efterskörd”: Bland stackare – När Tage var på jagt – Siffror – När fru – Svensson höll husandakt – En jägare af gamla stammen – Fint folk – På morgontripp – Små taflor – Ett pariserminne – Romeos Julia. Boken kan läsas i sin helhet på Litteraturbanken. Läs här.

Till snabblänkarna om Victorias författarskap	Tillbaka till Victoriasidan

Modern	Utgavs 1888

Vänskapen mellan Victoria Benedictsson och Axel Lundegård var långt ifrån friktionsfri. Ofta var det Victoria som under perioder sade upp bekantskapen, men trots detta var Axel en av de personer som betydde mest för Victoria. Bekantskapen fick emellertid sig en rejäl törn när Axel förälskade sig i herrgårdsflickan Anna Christensson. Triangeldramat utspelade sig under vintern och våren 1888, endast några månader innan Victoria tog sitt liv. Fylld av svartsjuka använde hon sitt eget känsloliv när hon nu påbörjade romanen ”Modern”. I romanen tog hon på sig rollen som modern. I det unga paret i berättelsen, moderns son och dennes fästmö, ser man likheter med Axel Lundegård och Anna Christensson.	Victoria Benedictsson hann aldrig skriva romanen färdig, men Axel Lundegård färdigställde den samma år (1888). ”Modern” ses som bland de sämre verken av Victoria, men för den som vet historien kring hennes liv är ”Modern” bland den mer läsvärda ur hennes produktion. I romanens slutkapitel möter man Victorias blottade känsloliv och får delvis svar på gåtan till varför hon valde att släcka sitt liv för egen hand. Boken kan läsas i sin helhet på Litteraturbanken. Läs här.



Romanen ”Modern” 1888 av Victoria Benedictsson och Axel Lundegård. Ses här ovan som förstautgåva.

Till snabblänkarna om Victorias författarskap	Tillbaka till Victoriasidan

Den stygge lille gossen

”Historien om den stygge lille gossen” är en liten berättelse som Victoria Benedictsson nedtecknade i Malmö när hon var inneboende hos fröknarna Andersson på Gustav Adolf torg i början av 1880-talet. Victoria vistades i fröknarnas hem som konvalescent efter den benhinneinflammation som drabbat henne 1881. Hos Anderssons vilade hon upp sig, samtidigt som Elna Hansson, den då berömda ”Lundakvinnan” behandlade henne med grötomslag, vars mottagning på St Nygatan, låg endast ett stenkast från torget. Det var nu som Victorias författarskap tog fart på allvar. Men hon försökte även ta lektioner i latin och italienska av den unge studenten Lars Peter Wåhlin, även han inneboende hos fröknarna Andersson.	Deras relation var många gånger komplicerad, där Victoria både krävde lektioner och dömde sig själv för sitt okunnande. Wåhlin var en hårt prövad man, men deras vänskap fortsatte även efter Malmö-tiden, bl a skrev de tillsammans ett tidningsblad som fick namnet ”Osämjan”. ”Historien om den stygge lille gossen” kom som sagt var till i Malmö och de som tolkat berättelsen menar att gossen är just Lars Peter Wåhlin och den gamla gumman är Victoria Benedictsson. Berättelsen publicerades först 1962, 80 år efter att den kom till. Karl Erik Rosengren fick då tillstånd av Lars Peter Wåhlins dotter, som hade ”Historien om den stygge lille gossen” i sin privata ägo. Här går vi ett steg längre och låter även er som läser på Victoria-sidan att få tal del av berättelsen.
Läs den här som PDF-fil © Birgitta Åkesson	Läs den här i original

Storhandel 1886	Första utgåvan

Samtidigt med genombrottet med romanen ”Pengar” 1885, arbetade Victoria Benedictsson på ett antal smånoveller. Det var Axel Lundegård som läste korrektur och som kom med kritik. I Annotationsalmanacka för 1885 skrev Victoria: ”Afsände ”Storhandel” - ”Siffror”- och ”I väntrummet” till min kamrat. Det är väl odugligt. Det känns som om jag aldrig mer skulle kunna skrivfa något." Oron var obefogad. Samtliga här nämnda noveller publicerades. ”Storhandel” publicerades i Nornan 1886. Georg Nordensvan var då redaktör för Nornan. Här nedan ges möjlighet att läsa ”Storhandel” som förstautgåva från 1886.
	Klicka på miniatyrsidan och få upp dokumentet i full storlek. PDF-fil 2,5 MB.

Till snabblänkarna om Victorias författarskap	Tillbaka till Victoriasidan

Saga	Publicerad 1885

"Skogsnuepaugen. Skånsk folksaga, upptecknad på bygdemål från Frosta härad”, heter den lilla uppteckning som Victoria Benedictsson 1885 fick publicerat i” Saga. Minnesblad från Nordiska museet 1885”. Bernhard Meijer var en av redaktörerna och det var han som godtog Victorias manus våren 1885.	I publikationen har man kostat på sig en svensk översättning, vilket kan verka onödig, men vilket man ganska snart inser att även en skåning kan vara i behov av. Här ger vi möjligheten att läsa uppteckningen i förstautgåvan från 1885.






Läs originalsidorna direkt från boken här.	Läs som PDF-fil här. Eller skriv ut och läs på papper.
Om skogssnuvan, eller skogsrået, kan du läsa här på Wikipedia.

Till snabblänkarna om Victorias författarskap	Tillbaka till Victoriasidan